one month has passed

Nu sitter jag i mitt gamla rum på södermalm, Stockholm, Sverige. Jag är tillbaka och det har jag varit sedan den 27 augusti. Idag är det alltså en månad sedan jag tog planet från Barajas, med destination Arlanda.

Cirka två veckor innan mitt avresedatum, började Erika tveka på om hon skulle stanna kvar i Spanien eller om hon också skulle åka hem. Båda enades om att Om hon valde att åka, så vore det bästa att hon åkte med samma plan som mig - så att vi kunde stötta varandra och ta adjö av alla tillsammans. En vecka innan avförd bokade hon sin biljett. Vi upplevde en "sista vecka" fylld med allt staden kunde erbjuda. Allt från tapas och fest till shopping och avslappning med turkiska inslag (- mer om det i ett annat inlägg).

Månaden "hemma" i Sverige har varit hektisk och händelserik, på både gott och ont. Jag har hunnit träffa alla mina fina vänner (drinkkvällar, middagar och fikor), jag har visat min forna flatmate runt i huvudstaden, jag har druckit take-away kaffe och filosoferat om livet på Monteliusvägen, jag har varit funktionär innan Coldplaykonserten i globen, vilket resulterade i GRATISBILJETTER och framför allt lyckats få ett "nytt" heltidsjobb. Situationstecknena langas fram eftersom att jag gått tillbaka till Pressbyrån (no comments), dock på annan ort - Huddinge Sjukhus.
Jag insåg snabbt att Pb Huddinge kommer bli aningen mer krävande än Danderyd. Varför? Psykavdelningen är större! Desinfektionsmedlet är min bästa vän.

Annars är min ekonomi = noll. Det lilla jag hade gick åt när jag hela tiden fyllde på mobilen för att kunna ringa till Spanien (Telia är ett rån!). Nu har jag 4,32 kr på mitt konto och första lönen kommer inte förrän i slutet av oktober och då kommer större delen av den kommer gå till en weekend i Madrid.
Jag förstår att mina vänner här blir trötta på mig när jag alltid tjatar om Madrid. Men jag hoppas att alla snart ska förstå att Madrid var så mycket bättre än förväntat och jag trivdes bättre med mig själv och mitt liv där, än jag gör här.
Jag var inte redo att åka hem.

Varje gång jag tänker tillbaka är det som att en kniv hugger rakt in i hjärtat. Trots det kan jag inte låta bli. Jag saknar alla mina älskade vänner och jag saknar Madrid som storstad. Det enda som förstår är Erika.

Jag vet att jag måste släpa Madrid, vänja mig vid tanken att jag faktiskt bor här nu och göra det bästa av sitationen. Jag vägrar gå från "Melanie bangar Aldrig" till "Melanie bangar Alltid" (som jag tyvärr tvingats göra nu pga min pengasituaiton, vilket inte har varit så uppskattat), men det har som sagt endast gått en månad. Just give it some time and I'll be back.