Alla gör vi misstag

Solen skiner, jackan åker av och glass konsumeras.

Det finns dock en glass som jag saknar enormt mycket i GB's sortiment
- Banana Joe, med krämig bananglass och tjockt chokladöverdrag.
Jag kommer aldrig glömma dig Joe (1993 - 1996). Du fick mig att le och skratta många gånger.


Det finns dock ett stort problem. Nackdelen - alla fjortisar börjar poppa upp.
Igår skådade jag och Em något som har ärrat oss båda för livet. Ett ansikte täckt av orange/brunt klet, med en foundationlinje skarpare än dag och natt. Flickebarnet hade ingen koll och det kändes nästan som en plikt att säga till, men vi båda knep käft.

Det läskiga är att jag en gång i tiden var en grov fjortis.
Jadå - Buffaloskor och Savannbyxor var något som tillhörde min vardagliga klädsel. Och att hänga vid "kedjorna" tillhörde vardagssysslan.
Herre min je. Jag finner inga ord till mitt försvar. Men som tur är kan jag säga att den tiden är förbi.

Våren är här - NJUT!

Alter Ego

Tankarna frodas i mitt huvud som en knut som vägrar att lösas upp.
Därför har Ragnar blivit mitt stöd, min dröm och mitt rop på hjälp.
Så många frågor slipper bli besvarade pga Ragnar
- och Saras; Ragnhild. Lättad.

Förvirrad är jag. Ovanligt? Nej - Men det här är mer extravagant.
Tar ett steg tillbaka för att få insikt i saker och ting.

Nate, du introducerade mig och jag nappade:

"I know this is so rare
But, I'll try my luck with you
This life is on my side
Well, I am your one?"

- The Strokes

Vamos Chilenos

Efter 4 timmars plattan i mattan va vi utanför Ullevi, omringad av 1000tals chilenos.
Stämningen va på topp! Har aldrig sett så många chilenare samlade på en plats.

Jag hejar egentligen på Brasilien och jublade högt när de vann, men ändå satt jag där i min chiletröja och sjöng med i ramsorna

chi chi chi le le le viva Chile!

Stundtals bjöds det på vacker fotboll. Det mesta från Brasil, men klacken i början kom från Chile.
Vi satt på långsidan, stekandes i solen på fjärde raden. Hade gärna suttit lite längre upp, men att ha Ronaldinho och vackre Jimenez 15m ifrån oss ska jag inte klaga på.
Pinsamt att så många sprang in på planen. En skam och jag skäms.

På något sätt känner alla chilenare varandra, så det blev en överdos på kindpussar.
En dag fylld med retande kommentarer från Kussen Eric och sonen som tar efter sin far, raggningsförsök i toalettkön och en förjävlig Risifrutti. P - you should be proud.

Vi må inte ha det bästa laget, men ack så heta!

Resans låt: The Kooks - She Moves In Her Own Way,
som knarkades i bilen påväg dit och hem tills lurarna krackerade.

Just Nu

Paolo Nutini - These Streets
The Similou - All This Love
Billie The Vision and The Dancers - Nightmares
Goldspot - Friday
The Kooks - Naive
Regina Spektor - Samson
Kent - Vintervila
The Strokes - Razorblade
Jeff Buckley - Morning Theft
Sufjan Stevens - John Wayne Gacy, Jr

Har noterat att Keane inte finns med och det finns faktiskt en förklaring. Jag vill inte få för mycket av det goda och verkligen inte riskera att tröttna.
Tom, Tim och Richard - inte just nu. Alltid.

It wasn't over, It still isn't over

Utgången med Al slutade med en smocka och andra oheta saker, men om man bortser från det så vare kul! Ljuspunkerna tog över med sin glans.
Vi må inte träffas ofta, men när vi gör det så är det på topp!

Dagen efter var en redig shoppingrunda med Mr Kvarnstöm inplanerad sedan länge - inhandlade presenter till våra kära mödrar och fikade "mysko" på Wayne´s.

På kvällen spelades singstar först på tu man hand med Nate och sen begav vi oss mot ö-malmen för att crasha Vic's hem. It's not unusual och the reason är allt jag har att säga. - även shut up. Haha!

Söndagen spenderades med my dearest. Filmmaraton. Kan meddela att tårarna strömmade efter the notebook. Det går inte att hålla det inne, även om man försöker. Det är så vackert! Åh, blir alldeles varm inombords.

Drömtydning

Tänk att en dröm kan betyda så mycket trots att den inte alls kändes specielll och att den kan betyda något helt annat än vad man först tror.

Ögonen sken upp på vännen när det nya ämnet på psykologin visade sig vara drömmar. Så gulligt. Varje dag får vi höra om nattens dröm och vad det nyinköpta drömlexikonet säger att den betyder. Det är så sött för ungen är verkligen helt insatt. Jag har inte riktigt förstått vad det är hon menar, men nu så...
Jag tycker dock att det är lite scary. För några dagar sedan drömde jag en trevlig dröm. Under dagens lektion fick jag veta vad i mitt undermedvetna den speglades på. Var helt övertygad om att den hade med framtiden och Madrid att göra, men nej nej. Den hade istället att göra med det jag just nu tycker är jätteförvirrande. Och vad blir resultatet? Jo, jag blir självklart mer förvirrad.

Jaja, jag vet att man ska ta det med en nypa salt. Men på något sätt så tror jag faktiskt lite på det här. Allt klaffar liksom.
Eller är det önsketänkande?

Dilemma

Förvirrad.
Det är inte ens kul längre.
Så här kan det inte fortsätta.
Och krogen tar emot lite.
Paolo är räddningen.
Du är mitt stöd.

7:e juni

Tanken att det är över om tre månader är båda spännande och skrämmande.

Jag, Em och Janne diskuterade det här väldigt ingående idag, medan vi vräkte i oss mellanmål i form av smoothie och mackor.
Alla kommer verkligen åka åt olika håll, till olika länder. Em ska till London, Nate till USA osv. Min dröm har alltid varit Madrid och förhoppningsvis bär det iväg i januari 2008.
Att hålla kontakten med folk kommer nog bli svårt, men inte omöjligt. Vänner sedan barnsben och nyare soulmates (ni vet vilka ni är), även om vi inte ses och hörs regelbundet så kan inget hålla oss isär. Haha smör! Nej men seriöst, jag tror man måste tänka optimistisk... annars blir man bara deprimerad.
Det ska bli kul att få börja om, upptäcka nytt och träffa nya människor.
Jag är redo.

Tyst vittne

Ganska fullspäckad helg kantad av myspys, shopping och fester. Hann även med lite plugg, vilket gör mig rätt stolt.
Allt detta har dock hänt under tystnad eftersom att jag fortfarande inte har någon röst. Blir så matt.

Det sjukaste hände mig på tuben påväg till Hägerstensåsen ikväll. Sitter och snackar tele med Em, medan jag sneglar lite åt vänster. Där ser jag en man, 40+, sitta med sin mobil vinklad mot mig och fotar loss (man hörde det välkända kameraljudet). Trots att han såg att jag märkte, slutade han inte och fortsatte helt odiskret. I vanliga fall hade man ju öppnat käften och frågat vad hans problem va, men jag va för chockad haha. Jisses, vad tänker folk med ibland? Blir så rädd.
Lättad såg jag efter honom när han avlägsnade vid Midsommarkransen.

Imorrn är det skolan som gäller. Det har varit två sköna veckor, men nu tyvärr är dom över... damn.

I was crazy for you...

Still Crazy. Ännu en låt som fått ut sin rätt via mina tårkanaler.

"Shut me out completely,
That would not be such a sin.
Lock up every entry,
Make sure that there’s no way for me to get in
Won’t try to pry them open,
Never mind knock upon your doors.
Truth is that there’s no reason for me to even see your face anymore."

Paolo Nutini - underbara texter och röst. Ryser.
Det finns inte så mycket att säga... I´m hooked. Och därför var det ett hallelujah moment när jag upptäckte nya låtar från honom igår. Låtar som är i samma klass som de på "These Streets".

... i'm still crazy for you, that's for sure.

en tår.

She Has No Time
Autumn
John Wayne Gacy, Jr

Tre låtar (det finns fler) som alla fått mig att gråta.
Känsla. Ärlighet. Djup. Mening. Mer behöver man inte säga.

Musik när den är som bäst.

Sickie

Sjuk. Ingen röst. Flåsig. Ja det är väl så man kan beskriva mig i dagsläget.

Jag ligger nedbäddad och klunkar te. Något jag gjort sedan jag kom hem.
Det finns inte så mycket man kan göra i mitt tillstånd. Jag kan inte ringa någon för.. aa.. jag har tappat rösten (igen) och ingen vill umgås med en sjukling.

Under dagen, som har känts ovanligt lång, har jag läst en bok och kollat på Djävulen bär prada - hade inga förväntningar, men den va faktiskt okej.
Jag har även spelat sönder min nyinköpta musik, men jaja.

Annat som kanske är värt att berätta är att min hårfärg nu är Djup kastanj. Nöjd? Inte bestämt mig än.

London 26/2 - 2/3

Sådär nu känner jag att alla intrycken från London har sjunkigt in, så nu är jag redo med en detaljerad recap:

Dag 1
Galen heldag på Oxford street och Picadilly. Spenderade mest tid inne på topshop och Virgin megastore. We were in heaven, omringad av musik från golv till tak! Ja, som ni förstår så shoppade vi loss.
Efter att ha gjort oss lite fräscha efter dagens bravader, tog vi oss in till Chalk Farm och Enterprise. Från utsidan bara en vanlig pub, men upstairs fanns ett ashett rum med en scen. Där skådade vi två låtar av Goldspot (de vi åkt in för att se). Vi tänkte först att vi blivit rånade eftersom att vi inte ens fick se halva spelningen, men ack nej. Upp på scenen efter Goldie, kommer Amy Macdonald. This is the life, Run och hennes cover på Mr Brightside ger mig fortfarande gåshud.
När spelningarna var över, gick vi till Roxy - en indieklubb. Musiken var på topp och bartendern het (trodde dock att jag va gift). En turn-off var dock knark mamin.



Dag 2
Vi tog fel buss och kom till Peckham. Sen åkte vi till Notting Hill och gick på PortoBello market. Lite stött att jag inte såg den kända dörren från filmen, men men. Vi fick iaf se en man vid ett trafikljus kasta sig ur sin bil i ett raseriutbrott, så att passageraren i baksättet fick hoppa ut och ta över ratten. Väldigt komiskt måste jag säga.
På kvällen åkte vi till Monto Water Rats och såg Goldspot igen. Så bra! Vi klarade av en låt av Indigo Moss, sen var det dags att ta det på löpet. Näe, inte riktigt min stil av musik.



Dag 3
Dagen vi väntat på och skälet till att vi åkte - KEANE.
Himlen öppnade sig när vi kämpade med vår packning för att hitta vårt hotell. Det slutade med att vi gav upp och tog en taxi, bokstavligen runt hörnet.
Sen tog vi tuben mot Whembley, köpte chirre och mjölkdryck på Lidl och intog kön. Det var ett hallelujah moment när vi insåg att det bara var typ 15 pers före oss och efter 5 timmar fick vi gå in. Två ord: FRONT ROW. Jag blir så rörd. Allsången på bl.a Somewhere only we know och This is the last time va helt underbar och ljusshowen lyckades fånga varje känsla! Inte så konstigt att tårar föll under Bedshaped.
Jag har fortfarande svårt att finna ord. Det var den bästa kvällen i mitt liv.







Dag 4
Abbey Road. Till alla som inte vet, så var det där The Beatles spelade in nästan alla sina låtar. Det var upplevelse att se studion och att gå på det berömda övergångsstället, där ett par kineser by the way faktiskt återskapade det kända fotot. Lite kul att se.



Sen åkte vi tillbaka till Oxford street och shoppade loss!

Allt som inhandades under resan: tre klänningar, två skivor (Paolo Nutini och Jeff Buckley), två filmer (The notebook och Love and Basketball), en tröja, två heta keaneafficher, två foton från Grease och Dirty Dancing och lite smått och gott till mina gull.

Jag kanske ska tillägga att både jag och Nate gjorde slut på alla våra pengar, innan resans slut. Det slutade med att vi fick be våra föräldrar att sätta in mer. Hehe.

Tack Nate för en oförglömlig resa. Tack för att du förstår och Tack för att du är en så bra navigatör.



Jag är helt förälskad i London och var rent av förbannad att jag va tvungen att åka hem! LOVE.