tillbaka till mitt älskade madrid

TACK TESS FÖR ALLT!

m a d r i d

Jag skulle kunna sitta och skriva om varje dag in i minsta detalj, som jag upplevde under mina fantastiska dagar i Madrid. Istället väljer jag bara att beskriva det så här;
Mina dagar var fyllda med allt. Skratt, gråt, fest, mys, besvikelse osv. Alla tänkbara känslor under endast 4 dagar. Det är något som inte förekommer i Stockholm. Det känns som att tiden står still här ibland, vilket den absolut inte gör i Madrid. Stadspuls. Där måste man istället se till att ta vara på tiden och välja sina ögonblick. Något som resulterar i att majoriteten av minnena därifrån är bra. Endast för att man själv valt att utnyttja tiden och bara ta vara på de bra stunderna.

Jag är nu fast besluten att flytta tillbaka. Madrid är mitt hem. Stockholm är mitt hemland. Här bor min underbara familj och mina fantastiska vänner och jag kommer alltid ha en del av mitt hjärta här. Jag menar inte att jag ska flytta dit förgått. Jag menar att jag vill flytta dit igen, på obestämd tid och leva Mitt liv. Kanske det bara blir ett halvår igen, kanske det blir mer... vem vet?

It's raining cats and (dogs) frogs

Between mina pass på Pb, försöker jag fördriva tiden på bästa sätt - poor and all:

- Jag har suttit bak på gripen medan Janne trampat frenetiskt runt fina söder i höstsolen, vilket slutade med te och "Magnolia".

- Jag och Sara har haft ett möte med Ben & Jerry, samtidigt som vi kollade på portugalmatchen.

- Jag har mött "sanningens ljus" hos frisören och kapade svintot till hår. Körde även en hemmafärgning, som inte uppskattades av alla (notera Janne).

- Jag suttit och myst på olika cafeer, deltagit i shoppingrundor (då jag själv gått hem tomhänt) och druckit öl hos Michelle Pb.

- Jag har sett "The Visitor" på bio med Al my Pal.

OCH jag har även lyckats köpa ett par till skor för pengar jag inte har...

eriquita

Jag minns den dagen då jag träffade Erika för första gången.
Där stod hon med sin rosa "I love boys and chocolate" pyjamas och stekte ägg med korv. Vi hälsade på typiskt spanskt sätt, med två kindpussar och sedan var det dags för mig att rusa in på toaletten eftersom att blåsan höll på att sprängas. Varpå dörren var trasig och jag blev inlåst. Vilket resulterade i att jag smått panikslagen knackade på dörren och pep "Erika, jag kommer inte ut...!" Ett perfekt första intryck.

Erika och jag är rätt lika på många sätt. Båda har knubbiga små fötter och båda älskar ris med tomatsås osv... Men den största likheten är nog dock humöret, speciellt efter några glas för mycket. We become a bit to cocky for our own good.
Ett perfekt exempel som bevisar detta var det som hände en kväll på Oconnells, då vi inte så otippat hamnade i en dispyt:
"Åhh Melanie, jag blir så arg att jag kan bränna dig med cigaretten!" Jag svarar kaxigt; "Men gör det då om du blir så jävla arg" och sträcker fram armen. Resten är historia. Nu kan jag inte tänka mig min arm utan mitt lilla ärr (jag har lärt mig älska det) och detsamma gäller ett liv utan Erika. Hon introducerade mig för "la nueva era" och har stöttat mig i vått och torrt. Hon har kommit att bli en av mina närmaste vänner.

IDAG FYLLER UNGEN 22ÅR! FELICIDADES CARI!

från andra sidan disken.

Jag kan inte säga det för många gånger. Jag tror ingen förstår vad jag går igenom varje dag på jobbet. Det går inte att räkna hur många psykfall (inlagda och "friska" som borde överväga mentalvård) jag behöver stå face to face med under ett pass.

Häromdagen var det en karl som kom fram till kassan och bad om en mugg. Jag grabbar tag i en liten kopp, varpå han lutar sig över disken för att viska "kan jag inte få en stor kopp?"
1; Håll dig på avstånd om du inte vill ha en nit och 2; Ska du viska något till något, se då fan till att borsta tänderna innan.
Jag smått irriterat säger då till honom att man egentligen måste betala först innan man får en kopp. Något jag absolut inte hade gjort, OM jag hade vetat vad han skulle kläcka ur sig (men som sagt psykfallen slutar aldrig förvåna mig).
"Ja men jag har problem med snobben sörru och jag måste kissa hela tiden". TOO MUCH INFORMATION. Jag höll på att spy på plats, yttrade inte ett ord, gav honom genast koppen och gjorde slut på desinfektionsmedlet.

Men det finns ju snälla (ytterst få) kunder också. Som idag.. En doktor lassar upp lite mat på disken, jag frågar om han vill ha något mer och han svarar "Ja ett rött Marlboro". Sen mumlar han något "...röker..." Jag hörde absolut ingenting, men put a smile on my face och svarade osäkert "eh aa?". Han betalar, öppnar sitt paket, tar en cigg, ler, "det här är till dig", lämnar paketet och går därifrån... "Eh Tack!"

i m i s s y o u

120 m.

Nyss vandrade jag runt i natten i min ensamhet på jakt efter en telefonautomat. Ni vet en sådan där gammeldags sak som man använde innan mobiltelefonerna uppfanns. Och jag fann en...!

Mina 120 markeringar gick självklart till utlandet. Jag snackade med både min älskade Sofia och Florin aka Baloo. Båda är nu väl medvetna om min ankomst om 11 dagar(!). Imorgon förbrukar jag mina sista 50 m på ett samtal till my partner in crime - Juliana.

Hela vägen hem strålade mitt ansikte av ett leende och jag sjöng högt av tonerna i min ipod.
Bara det här med att höra deras röster värmer inombords. Lyckorus.

A walk down memory lane

Det är intressant att se vilka man tänker på när man bott i ett annat land, lärt känna nya människor och sedan flyttat därifrån.
Självklart går det inte en dag då jag inte tänker på mina närmaste vänner, men det finns andra som dyker upp i tankarna också...

... som t.ex Han, som fångade mitt intresse först. Han som skulle komma att kallas "Tiny F" av den svenska trion och som förgyllde kvällarna med klockrena skämt (och attacker).
Bartendern från Dubliners som jag nämnde i bloggen under slutet av April. We hit it off och hade några roliga stunder. Tyvärr fick han sparken, vilket även innebar slutet på vår "relation". Tills den kvällen då vi råkar stöta på varandra och jag inser att allt finns kvar - kontakten. Dock fanns det tyvärr två hinder som vi inte kunde ta oss över. "Han" fanns i bilden för mig och T.F räknade dagarna till sin hemfärd till Rumänien. Han: "Where are you going?" Jag: "This way" Han: "I'm going the opposite way" Jag: "Oh..."
Vi sa hejdå med en kyss. Jag har inte ens en bild. Bara minnen.
Det är kanske därför jag har så svårt att glömma?

I've booked my flight!

Den 22:a oktober åker jag tillbaka till mitt älskade Madrid.
I fyra dagar får jag umgås med mina vänner, äta tapas, dricka sangria och bara njuta av staden.

Pb.

Det var en händelserik dag på Pb igår.
När jag kommer in omklädningsrummet, sitter det en lapp på dörren som säger "Sista rycket nu inför Kanelbullens dag" och att "bakmössorna åker på". Något som jag tolkade som en liknelse att alla skulle ta ansvar och baka bullar och se till att bakskåpet alltid var välfyllt. Nejdå! Vi skulle bokstavligt ha på oss sådana där vita, stora, pluffsiga saker på skallen. Eh hell no. Någonstans måste man dra en gräns. I don't do bakmössor. Jag menar, det är ett jäkla stort steg för mig att ha på den där förbannade "pb-kepsen" dag ut och dag in (- som by the way kliar som satan och har lämnat ett permanent avtryck på mitt hår).
Pb går verkligen all in för att sälja mest och vinna flest tävlingar och då pratar inte jag endast om vår butik. Interntävlingarna haglar och alla tar det på största allvar. Under en kampanj skulle man tydligen ha på sig lösmustascher (fråga mig inte varför) OCH några hade faktiskt på sig dem. What the? Hur lågt får man sjunka? Alltså jag Jobbar på Pressbyrån. Jag är inte huvudnumret i en freakshow.

Något annat random som hände igår, var att det strax innan stägning, springer in en stressad kille iförd en kanindräkt och frågar om närmaste bankomat.
Och sist men inte minst...
Jag var själv i butiken och kön ringlade enda ut till dörren. Då kommer en kvinna fram till mig som jag hjälpt några minuter tidigare, som hade köpt två snickers och ett 11kr frimärke. Hon: "Jag tror det blev något fel. Det jag köpte skulle gått på 29kr och inte 35kr" Jag drar ut hennes kvitto som bekräftar att hela hennes köp hade blivit 29kr. Eftersom att min kassa räknar ut allt för mig, så kan jag inte tänka mig att jag ber henne betala något annat än det som står, något som jag lugnt försökte förklara. Och att hon därför nog ändå endast hade betalat 29kr och inte 35kr, precis som det står på kvittot. Kön blev bara längre och längre, och för att bli av med tanten så stoppade jag min hand i fickan och drog fram en femma och tog en krona från kassan. Jag pallade inte bråka om 6kr. Hennes svar på detta blev (just för att jag tog femman från egen ficka) att "jag vill inte ta dina pengar". Då förklarade jag så lugnt jag kunde (jag kokade inombords) att det inte spelar någon roll om jag tar från kassan eller min ficka, eftersom att jag ändå måste stoppa mina 5kr i kassan för att förhindra diff. "Jag vill inte ta dina pengar". Då rann bägaren över för mig. "MEN DU KOM JU TILLBAKA FÖR ATT DU VILL HA TILLBAKA 6KR. SKA DU HA PENGARNA ELLER INTE?! JAG HAR FAKTISKT FLER KUNDER ATT HJÄLPA" Hon gick utan att ta "mina" pengar. Allt drama i onödan. Det är därför jag hatar det svenskafolkets tankesätt.