me mudo a madrid

Min kära Eriquita köpte en rosa resväska till sig själv i julklapp. Jag köpte min biljett.
Nu är det bestämt att jag faktiskt flyttar tillbaka. Tillbaka till mitt älskade Madrid. Den 15e januari bär det iväg.

"without me you got it all"

När jag började blogga skrev jag mycket om musik. Allt från musik som fick mitt hjärta att slå snabbare, till musik som väckte mina tårkanaler. Det var en så stor del av mitt liv.
Oavsett om jag var högt upp i bergen eller långt ner i dalen, så fanns det någon form av musik som vägledde mig och gav mig stöd.
Sedan hände något. Något som kan liknas med att jag blev döv. Jag slutade lyssna.

Nu hör jag igen.
Häromdagen fann jag ännu en låt som kan läggas till på listan för tårframkallande toner. Poesi. Robert Pattinson - Never Think.

amintiri

Tisdag. Min lediga dag och jag var galet effektiv!
Morgonen började med att jag gick upp i gryningen för att pumpa på gymmet med Janne. Notera då att jag inte har tränat på två år. Jag krigade på några maskiner och körde lite Pilates-övningar. Efteråt lagade Janne en gudomlig, nyttig lunch som jag vräkte i mig, utan att få ångest. Idag kan jag knappt gå för att det gör så ont i benen. Träningsvärk. Nu kommer jag ihåg varför jag slutade plåga mig själv.

På kvällen bjöd jag syrran på bio. Vi såg Twilight och dreglade över hur het huvudrollen var. Annars var filmen väldigt bra också. Vampyrer och shit har aldrig intresserat mig, så jag var väldigt skeptisk innan. Blev dock glatt överraskad! Den va fin.

Mellan dessa events, bestämde jag mig, helt random, för att gå till Eaststreet tattoo och boka tid för min efterlängtade tatuering. Det slutade med att de hade tid över att göra den direkt. Så nu sitter jag här nytatuerad och alldeles varm inombords. Väldigt simpel, med stor innebörd. I love it.

Enkla tips på att bli en bättre kund på Pb

- Sluta låtsas att du är en vandrande miniräknare! Säg inte summan och hur mycket pengar du ska ha tillbaka, innan jag har hunnit slå in allt kassan. Jag kommer få fram de där siffrorna när jag slår "total". Detta gör endast att jag måste upprepa de som smart asset till kund redan har konstaterat.

- Prata inte i telefon när du ska betala! Det är galet irriterande att försöka vara trevlig mot någon som pratar om "vad som hände när bagaren blev kidnappad" och "helgens planer", medan jag ska fråga om kunden vill ha en påse. Det är lite som en give and take situation när man handlar. Du langar fram varorna, jag håvar in pengarna och du får äta din chokladbit. Tänk själv om jag stod där bakom kassan i förd keps och pratade om gårdagens "Grey's anatomy"- avsnitt med någon i telefon. Det skulle vara dålig service och inte uppskattas. Service ska även komma från kunden.

- Ta upp plånboken innan jag har slagit in alla varor i kassan! Tänk under lunchen när kön ringlar runt hela affären. Det är redan stressat som det är, eftersom att man gärna vill bli av med kön och inte låta folk vänta för länge. Fatta då hur det blir när någon lirare lassar upp varor, hör mig säga den totala summan och kommer inte på förrän då att plånboken vore bra att ha... speciellt när denna person har en gigantisk ryggsäck. Det är då man börjar andas djupa andetag och biter ihop så att det gör ont i käken för att inte säga något opassande. Något som inte hade behövts om kunden i fråga hade varit lite effektiv i början.

- Be inte om "en trisslott MED vinst"! Det går inte att räkna hur många gånger man hör den meningen per dag. Ärligt talat, hade vi vetat vilka lotter som hade vinst, så hade vi väl köpt dem själva och sluppit servera korv på Pb. Istället hade vi glassat på en playa med en fräsch fruktdrink i ena handen och fläkten i den andra.

- Vänta på din tur vid bakskåpet! Jag tror inte folk förstår att vi faktiskt bakar i butiken och att vi tar ut plåtarna direkt från ugnen, för att sedan lägga in dem i bakskåpet. Det känns som att plåten brinner (trots att vi har på oss en vante) och därför vill man gärna få in bullarna så fort som möjligt. Ändå finns det glupska människor som tar sig friheten att "bara smita förbi lite snabbt för att ta en munk". Behöver jag verkligen säga mer? Ska vi behöva få tredjegradens brännskador för att du inte kan vänta en minut på din munk?

Jag lovar att servicen blir mycket bättre om du följer dessa tips. Det är en fråga om vett och etikett. Artighet varar längst och både kund och biträde kan avsluta affären med ett ärligt leende.

äkta vänskap.

Jag läste nyss ett handskrivet brev. En födelsedagspresent. Jag är så rörd att jag inte kan uttrycka mig i talande ord.
I ett litet blått fodral fann jag innebörden med vänskap och jag insåg hur viktig just denna vänskap är för mig. Även om vi går olika vägar, så möts vi i slutet. Alltid vänner. Tack.

tillbaka till mitt älskade madrid

TACK TESS FÖR ALLT!

m a d r i d

Jag skulle kunna sitta och skriva om varje dag in i minsta detalj, som jag upplevde under mina fantastiska dagar i Madrid. Istället väljer jag bara att beskriva det så här;
Mina dagar var fyllda med allt. Skratt, gråt, fest, mys, besvikelse osv. Alla tänkbara känslor under endast 4 dagar. Det är något som inte förekommer i Stockholm. Det känns som att tiden står still här ibland, vilket den absolut inte gör i Madrid. Stadspuls. Där måste man istället se till att ta vara på tiden och välja sina ögonblick. Något som resulterar i att majoriteten av minnena därifrån är bra. Endast för att man själv valt att utnyttja tiden och bara ta vara på de bra stunderna.

Jag är nu fast besluten att flytta tillbaka. Madrid är mitt hem. Stockholm är mitt hemland. Här bor min underbara familj och mina fantastiska vänner och jag kommer alltid ha en del av mitt hjärta här. Jag menar inte att jag ska flytta dit förgått. Jag menar att jag vill flytta dit igen, på obestämd tid och leva Mitt liv. Kanske det bara blir ett halvår igen, kanske det blir mer... vem vet?

It's raining cats and (dogs) frogs

Between mina pass på Pb, försöker jag fördriva tiden på bästa sätt - poor and all:

- Jag har suttit bak på gripen medan Janne trampat frenetiskt runt fina söder i höstsolen, vilket slutade med te och "Magnolia".

- Jag och Sara har haft ett möte med Ben & Jerry, samtidigt som vi kollade på portugalmatchen.

- Jag har mött "sanningens ljus" hos frisören och kapade svintot till hår. Körde även en hemmafärgning, som inte uppskattades av alla (notera Janne).

- Jag suttit och myst på olika cafeer, deltagit i shoppingrundor (då jag själv gått hem tomhänt) och druckit öl hos Michelle Pb.

- Jag har sett "The Visitor" på bio med Al my Pal.

OCH jag har även lyckats köpa ett par till skor för pengar jag inte har...

eriquita

Jag minns den dagen då jag träffade Erika för första gången.
Där stod hon med sin rosa "I love boys and chocolate" pyjamas och stekte ägg med korv. Vi hälsade på typiskt spanskt sätt, med två kindpussar och sedan var det dags för mig att rusa in på toaletten eftersom att blåsan höll på att sprängas. Varpå dörren var trasig och jag blev inlåst. Vilket resulterade i att jag smått panikslagen knackade på dörren och pep "Erika, jag kommer inte ut...!" Ett perfekt första intryck.

Erika och jag är rätt lika på många sätt. Båda har knubbiga små fötter och båda älskar ris med tomatsås osv... Men den största likheten är nog dock humöret, speciellt efter några glas för mycket. We become a bit to cocky for our own good.
Ett perfekt exempel som bevisar detta var det som hände en kväll på Oconnells, då vi inte så otippat hamnade i en dispyt:
"Åhh Melanie, jag blir så arg att jag kan bränna dig med cigaretten!" Jag svarar kaxigt; "Men gör det då om du blir så jävla arg" och sträcker fram armen. Resten är historia. Nu kan jag inte tänka mig min arm utan mitt lilla ärr (jag har lärt mig älska det) och detsamma gäller ett liv utan Erika. Hon introducerade mig för "la nueva era" och har stöttat mig i vått och torrt. Hon har kommit att bli en av mina närmaste vänner.

IDAG FYLLER UNGEN 22ÅR! FELICIDADES CARI!

från andra sidan disken.

Jag kan inte säga det för många gånger. Jag tror ingen förstår vad jag går igenom varje dag på jobbet. Det går inte att räkna hur många psykfall (inlagda och "friska" som borde överväga mentalvård) jag behöver stå face to face med under ett pass.

Häromdagen var det en karl som kom fram till kassan och bad om en mugg. Jag grabbar tag i en liten kopp, varpå han lutar sig över disken för att viska "kan jag inte få en stor kopp?"
1; Håll dig på avstånd om du inte vill ha en nit och 2; Ska du viska något till något, se då fan till att borsta tänderna innan.
Jag smått irriterat säger då till honom att man egentligen måste betala först innan man får en kopp. Något jag absolut inte hade gjort, OM jag hade vetat vad han skulle kläcka ur sig (men som sagt psykfallen slutar aldrig förvåna mig).
"Ja men jag har problem med snobben sörru och jag måste kissa hela tiden". TOO MUCH INFORMATION. Jag höll på att spy på plats, yttrade inte ett ord, gav honom genast koppen och gjorde slut på desinfektionsmedlet.

Men det finns ju snälla (ytterst få) kunder också. Som idag.. En doktor lassar upp lite mat på disken, jag frågar om han vill ha något mer och han svarar "Ja ett rött Marlboro". Sen mumlar han något "...röker..." Jag hörde absolut ingenting, men put a smile on my face och svarade osäkert "eh aa?". Han betalar, öppnar sitt paket, tar en cigg, ler, "det här är till dig", lämnar paketet och går därifrån... "Eh Tack!"

i m i s s y o u

120 m.

Nyss vandrade jag runt i natten i min ensamhet på jakt efter en telefonautomat. Ni vet en sådan där gammeldags sak som man använde innan mobiltelefonerna uppfanns. Och jag fann en...!

Mina 120 markeringar gick självklart till utlandet. Jag snackade med både min älskade Sofia och Florin aka Baloo. Båda är nu väl medvetna om min ankomst om 11 dagar(!). Imorgon förbrukar jag mina sista 50 m på ett samtal till my partner in crime - Juliana.

Hela vägen hem strålade mitt ansikte av ett leende och jag sjöng högt av tonerna i min ipod.
Bara det här med att höra deras röster värmer inombords. Lyckorus.

A walk down memory lane

Det är intressant att se vilka man tänker på när man bott i ett annat land, lärt känna nya människor och sedan flyttat därifrån.
Självklart går det inte en dag då jag inte tänker på mina närmaste vänner, men det finns andra som dyker upp i tankarna också...

... som t.ex Han, som fångade mitt intresse först. Han som skulle komma att kallas "Tiny F" av den svenska trion och som förgyllde kvällarna med klockrena skämt (och attacker).
Bartendern från Dubliners som jag nämnde i bloggen under slutet av April. We hit it off och hade några roliga stunder. Tyvärr fick han sparken, vilket även innebar slutet på vår "relation". Tills den kvällen då vi råkar stöta på varandra och jag inser att allt finns kvar - kontakten. Dock fanns det tyvärr två hinder som vi inte kunde ta oss över. "Han" fanns i bilden för mig och T.F räknade dagarna till sin hemfärd till Rumänien. Han: "Where are you going?" Jag: "This way" Han: "I'm going the opposite way" Jag: "Oh..."
Vi sa hejdå med en kyss. Jag har inte ens en bild. Bara minnen.
Det är kanske därför jag har så svårt att glömma?

I've booked my flight!

Den 22:a oktober åker jag tillbaka till mitt älskade Madrid.
I fyra dagar får jag umgås med mina vänner, äta tapas, dricka sangria och bara njuta av staden.

Pb.

Det var en händelserik dag på Pb igår.
När jag kommer in omklädningsrummet, sitter det en lapp på dörren som säger "Sista rycket nu inför Kanelbullens dag" och att "bakmössorna åker på". Något som jag tolkade som en liknelse att alla skulle ta ansvar och baka bullar och se till att bakskåpet alltid var välfyllt. Nejdå! Vi skulle bokstavligt ha på oss sådana där vita, stora, pluffsiga saker på skallen. Eh hell no. Någonstans måste man dra en gräns. I don't do bakmössor. Jag menar, det är ett jäkla stort steg för mig att ha på den där förbannade "pb-kepsen" dag ut och dag in (- som by the way kliar som satan och har lämnat ett permanent avtryck på mitt hår).
Pb går verkligen all in för att sälja mest och vinna flest tävlingar och då pratar inte jag endast om vår butik. Interntävlingarna haglar och alla tar det på största allvar. Under en kampanj skulle man tydligen ha på sig lösmustascher (fråga mig inte varför) OCH några hade faktiskt på sig dem. What the? Hur lågt får man sjunka? Alltså jag Jobbar på Pressbyrån. Jag är inte huvudnumret i en freakshow.

Något annat random som hände igår, var att det strax innan stägning, springer in en stressad kille iförd en kanindräkt och frågar om närmaste bankomat.
Och sist men inte minst...
Jag var själv i butiken och kön ringlade enda ut till dörren. Då kommer en kvinna fram till mig som jag hjälpt några minuter tidigare, som hade köpt två snickers och ett 11kr frimärke. Hon: "Jag tror det blev något fel. Det jag köpte skulle gått på 29kr och inte 35kr" Jag drar ut hennes kvitto som bekräftar att hela hennes köp hade blivit 29kr. Eftersom att min kassa räknar ut allt för mig, så kan jag inte tänka mig att jag ber henne betala något annat än det som står, något som jag lugnt försökte förklara. Och att hon därför nog ändå endast hade betalat 29kr och inte 35kr, precis som det står på kvittot. Kön blev bara längre och längre, och för att bli av med tanten så stoppade jag min hand i fickan och drog fram en femma och tog en krona från kassan. Jag pallade inte bråka om 6kr. Hennes svar på detta blev (just för att jag tog femman från egen ficka) att "jag vill inte ta dina pengar". Då förklarade jag så lugnt jag kunde (jag kokade inombords) att det inte spelar någon roll om jag tar från kassan eller min ficka, eftersom att jag ändå måste stoppa mina 5kr i kassan för att förhindra diff. "Jag vill inte ta dina pengar". Då rann bägaren över för mig. "MEN DU KOM JU TILLBAKA FÖR ATT DU VILL HA TILLBAKA 6KR. SKA DU HA PENGARNA ELLER INTE?! JAG HAR FAKTISKT FLER KUNDER ATT HJÄLPA" Hon gick utan att ta "mina" pengar. Allt drama i onödan. Det är därför jag hatar det svenskafolkets tankesätt.

one month has passed

Nu sitter jag i mitt gamla rum på södermalm, Stockholm, Sverige. Jag är tillbaka och det har jag varit sedan den 27 augusti. Idag är det alltså en månad sedan jag tog planet från Barajas, med destination Arlanda.

Cirka två veckor innan mitt avresedatum, började Erika tveka på om hon skulle stanna kvar i Spanien eller om hon också skulle åka hem. Båda enades om att Om hon valde att åka, så vore det bästa att hon åkte med samma plan som mig - så att vi kunde stötta varandra och ta adjö av alla tillsammans. En vecka innan avförd bokade hon sin biljett. Vi upplevde en "sista vecka" fylld med allt staden kunde erbjuda. Allt från tapas och fest till shopping och avslappning med turkiska inslag (- mer om det i ett annat inlägg).

Månaden "hemma" i Sverige har varit hektisk och händelserik, på både gott och ont. Jag har hunnit träffa alla mina fina vänner (drinkkvällar, middagar och fikor), jag har visat min forna flatmate runt i huvudstaden, jag har druckit take-away kaffe och filosoferat om livet på Monteliusvägen, jag har varit funktionär innan Coldplaykonserten i globen, vilket resulterade i GRATISBILJETTER och framför allt lyckats få ett "nytt" heltidsjobb. Situationstecknena langas fram eftersom att jag gått tillbaka till Pressbyrån (no comments), dock på annan ort - Huddinge Sjukhus.
Jag insåg snabbt att Pb Huddinge kommer bli aningen mer krävande än Danderyd. Varför? Psykavdelningen är större! Desinfektionsmedlet är min bästa vän.

Annars är min ekonomi = noll. Det lilla jag hade gick åt när jag hela tiden fyllde på mobilen för att kunna ringa till Spanien (Telia är ett rån!). Nu har jag 4,32 kr på mitt konto och första lönen kommer inte förrän i slutet av oktober och då kommer större delen av den kommer gå till en weekend i Madrid.
Jag förstår att mina vänner här blir trötta på mig när jag alltid tjatar om Madrid. Men jag hoppas att alla snart ska förstå att Madrid var så mycket bättre än förväntat och jag trivdes bättre med mig själv och mitt liv där, än jag gör här.
Jag var inte redo att åka hem.

Varje gång jag tänker tillbaka är det som att en kniv hugger rakt in i hjärtat. Trots det kan jag inte låta bli. Jag saknar alla mina älskade vänner och jag saknar Madrid som storstad. Det enda som förstår är Erika.

Jag vet att jag måste släpa Madrid, vänja mig vid tanken att jag faktiskt bor här nu och göra det bästa av sitationen. Jag vägrar gå från "Melanie bangar Aldrig" till "Melanie bangar Alltid" (som jag tyvärr tvingats göra nu pga min pengasituaiton, vilket inte har varit så uppskattat), men det har som sagt endast gått en månad. Just give it some time and I'll be back.

Jag har inte internet.

Materiella saker = noll.

Min dator craschade samma kväll jag kom till Madrid.
Min kamera gick sönder efter att jag (klumpig som jag är), droppade min väska i golvet lite hårdare än nödvändigt.
Min ipods hörlurar sprängdes. Mario gav mig nya och jag lyckades ha sönder dom med.
Min telefon började leva ett eget liv och valde att ge upp. När det hände lånade jag Tess gamla mobil, som även den valde att lämna min sida.

Datorn kan jag leva utan.
Jag köpte en begagnad sketen kamera.
Jag lyssnar på musik via högtalare.
Dock har jag ingen mobil och ingen möjlighet att investera en ny. Alla mina nummer är borta! Tro inte att jag glömt er.

"I quit!"

Igår sa jag upp mig. Dock godkände inte mina chefer det, så om 15 minuter ska jag ta tuben till Oconnells och jobba... hela natten. Igen.

Han kom hem igår.

När jag såg honom komma in genom dörren på Oconnells tappade jag bokstavligen andan och när han viskade i mitt öra "I'm glad that you're still here" samtidigt som han kysste mig lätt, var jag nära att svimma.
He's back och den här gången ska jag inte låta honom försvinna.

äkta vänner växer inte på träd

Jag har aldrig varit så sliten i hela mitt liv och jag känner att livet jag lever här har börjat få ut sin rätt, men de fyra senaste dagarna har varit bland de bästa sedan jag flyttade hit och under de dagarna har jag helt glömt bort hur jag mår.
Em kom hit glänste med sin närvaro!
Vi hade via mejl diskuterat om möjligheten fanns för ett besök, men det verkade inte komma någonvart - tills jag en dag läser "Jag har bokat min biljett. Kommer NU på söndag". Glädjen går inte att beskriva och det var verkligen i rätta tider, för oss båda.

Under dessa dagar har vi varit på Parque atracciones och åkt bergochdal banor med loopar, chillat vid poolen och festat gärnet. Minnen för livet.

förlåt, men jag var bara tvungen.

kort och gott

- Han och jag varade ganska länge (trots våra "olika åsikter"), men nu är det över. Dagarna efter var jobbiga, men nu är allt som förr - before everything between us started. Bästa vänner som går jämnsides, lyssnar på House (du läste rätt) och dansar på Calle Arenal efter jobbet.

- Spanien vann EM. Bästa kvällen för många, värsta kvällen för mig. Jag jobbade på golvet under matchen. Värmen går inte att beskriva (ingen fungerande AC) och galna spanjorer och tyskar. Lägg även till den faktan att mina kära vänner bakom baren insåg att jag inte kunde överleva kvällen om de inte matade mig med chupitos, vilket resulterade i att någon (läs; mig) var dyngrak. När alla firade, låg Melanie och sov.

- Jag kan ha sumpat chansen med den sexigaste/charmigaste människan jag någonsin mött. Även om jag bara får uppleva en natt, så kan det vara värt att stanna några veckor till, så att han hinner komma tillbaka från hemlandet.

Annars är jag nog redo att återvända hem, relativt snart.

Scissorhands.

Igår gick jag upp tidigt (läs: klockan 12.00) för att åka hem till min älskade Sofia. Jag har sett mitt svintohår i spegeln alldeles för länge, så igår var det dags att göra något åt saken. Sofia grabbar tag i kökssaxen och börjar kapa. Jag har alltid varit rädd att göra drastiska saker med mitt hår (efter en viss zebra-incident), men jag tänkte att det inte kunde bli värre än den kalufs jag hade. Resultatet blev mycket bättre än förväntat och det ser mycket friskare ut. No split ends. Nu väntar bara en ny hårfärg. Tänkte gå tillbaka till det "ljusare" stadiet.

Efter min lilla visit, var det dags att åka till jobbet. Spanien vidare till Semi! Eftersom att portugal och sverige är ute, så måste jag nu heja på Spain. Jag menar, fatta vilken fest om de faktiskt skulle vinna! Ni skulle ha sett lyckan när Real Madrid vann la liga.

Natten avslutades med Juliana, Sofia, Gonzalo, Xavi, pizza och cacique/fanta limon. Mys!

Glad Midsommar!

Vilken underbar dag! Strålande sol, retiroparken, iskall öl och härliga vänner. Höjdpunkten var dock maten: köttbullar, pyttipanna, knäckebröd, gräddsås, lingonsylt, kavjar och svenska lantchips (Ikea i mitt hjärta!).
Vem säger att man inte kan fira midsommar på ett svenskt sätt om man är utomlands?

we're all here for the same reason

Juste!
Förra veckan förgylldes med Matildas närvaro. Ännu en galen svenska som kan det här med att leva la vida loca. Mycket fest, skratt, sol och nachotallrikar på Hard Rock Cafe.
Vi saknar dig redan!

I love it when we do, what we do, when we do.

(för att citera.. host host.. Ronan Keating).
O'connells (och Dubliners) är precis som Beverly Hills och Melrose place. Sjukt mycket drama och intriger. Den gillar den, men den gillar inte den utan den, och den hade sex med den - samma kväll som den andra förklarade sin kärlek till den. (Invecklat?!) Ibland kommer jag på mig själv att gapskratta av tanken på hur alla beteer sig. Låt mig även tillägga att detta endast är de bland anställda, så då och då (ofta när det gäller Han) kommer en outsider in i bilden och skapar mer intriger.
Nu har jag iallafall bestämt för mig att bara leva och ha kul. Spela samma spel. Är det okej för den ena, så måste det vara okej för andra. Punkt.

För övrigt så slog en full engelsman till mig rakt över kinden och ögat i lördags (med flit), så här sitter jag nu med en rejäl blåtira. Tack smink tack! Alla rumänerna på mitt jobb flippade och var redo att mörda grabben. Jag är nästan glad att de inte hittade honom. Jag menar förra helgen fick ju R spendera två nätter i fängelset.

Och slutligen... Vilken jävla röta för sverige i matchen mot spanien. Jag skrek ut min vrede på baren, omringad av alla gulröda fans. Jag som hade fått alla på jobbet att ha den svenska flaggan målad på armen. Surt. Dock vann chile mot bolvia inatt med 0-2, så jag är lite glad iallafall.

I just shake my head and walk away.

Jag ser väldigt ruskiga saker när jag vadrar längs gatorna här. Helvitt visste jag skulle förekomma, Men helgrönt, helrött och helgult?! Det trodde jag aldrig. Något annat som är väldigt vanligt är ficklösa byxor a la scala, magtröjor med strass och playboy-kaniner. Och vad är det som händer när två kvinnor 50+ kommer in på baren med vita t-shirts med trycket D&G "Drunk and Gorgeous" skrivet med röda strasspärlor? Jag borde vara van nu efter 2 månader, men jag lyckas alltid bli lika chockad. Jag är redo att vomitera varje gång.

Patetisk?

My day off. Eftersom att sömn är något jag inte hinner ta vara på, så tänkte jag "hmm, idag ska jag endast sova och vila. Inget party". Jag lovade mig själv detta. Runt 00.00 säger jag godnatt till Tess och går och lägger mig. Jag är väldigt stolt över mitt beslut och agerande.
Klockan 02.36 vaknar jag dock av ett sms från raringen Sofia, som ber mig att komma och möta henne utanför la Fontana. Hon är tillbaka från sin semester. Svag som jag är langar jag snabbt på mig kläderna och sätter mig i en taxi.
Kvällen blev väldigt lyckad (om man bortser från visa aspekter med Han) och det var kul att träffa Sofia igen (och alla från Oconnells). I've missed her.

Jag kom nyss hem. Nu ska jag för andra gången idag, gå och lägga mig. Vilket jävla liv man lever.

En tidig morgon efter jobbet

Resans mål var att bli mer "vuxen". Jag tror dock att den fått en motsatt effekt.

It started with a kiss

Mycket händer under kort tid i den här staden. Han jag skrivit lite kort om innan är ute ur bilden. I mina tankar finns en annan.

Lo mismo cada dia

Dålig uppdatering. Jag vet. Mina dagar ser ut så här:
19.00 går jag till jobbet.
03.00 stänger vi och städar till 04.00
04.15 sitter alla, slitna, dricker en drink efter jobbet och diskuterar dagens bravader, samt lyssnar på ruskig rumänsk musik.
04.45 går våra steg mot la Fontana
06.00 stänger Fontana och vi går mot 25 hours eller la Panera för frukost
Jag brukar komma hem runt 08.00 - 10.00 och då kastar jag mig i säng. Däckar.
Om jag ska möta Juliana i stan för en drink (eller två) innan jobbet, så går jag upp runt 13.00. Annars sover jag till 16.00, gör mig redo och tar en taxi till jobbet.
Enformigt? Ja.

Jag hoppas ingen tar illa upp när det ibland dröjer mellan mina försök till kontakt med mina kära i Sverige? Jag har inte glömt bort er! Never. Ni finns i mina tankar hela tiden. Det är för er skull jag flyttar hem.

Veckorna som gått: Micke, Linda och Anna har varit här!

They make it easy to live in the city

Jobbet på Oconnells är i sig jävligt slitsamt och jag känner att kroppen börjar säga ifrån. Dock vill jag inte säga upp mig... än.
Detta pga de jag jobbar med. Alla klockrena människor som förgyller mina dagar och som har blivit som min familj här nere.

Juliana - My partner in crime. Antagligen säger vi upp oss tillsammans i slutet av juni, då hon åker tillbaka hem till Kanada och jag till Sverige?
Arran - den varmhjärtade lustigkurren från England. Min egna livvakt.
Mario - "The Rabbit". Behöver inte säga så mycket mer.
Florin (inte den Florin) - Han har friat till mig tre gånger. Varav två var med ring. Jag ser honom dock som min storebror.
Andrej - Omtänksam och rolig kille från Bulgarien.
Resvan - Hård yta. Varm inombords.
Zach - "The new guy" som flyttade från Usa för att lära sig spanska. Imponerad att han lyckades ta sig ut ur bubblan.
Beto - Den charmige mexikanaren.
Silvio - Min chef, som visar tecken på Borderline.

Och självklart alla underbara lirare från Dubliners.
(De jag inte skrev var de var ifrån är Rumäner.)

Isolering, tack!

Häromdagen vaknade jag av att Tess och Erika skrek av skratt. Jag krälar ut ur sängen, sliter upp dörren och får efter extrem ansträngning ur mig orden "Vad fan håller ni på med?" T fnissar till och frågar därefter "Har du någon där inne?". "Eh nej. Varför skulle jag ha det?" Tydligen så hade Erika vaknat av stön, dunkningar i väggen och skrik, och därefter tagit slutsatsen att jag hade vilt sex i rummet bredvid (aka "knullrummet" - dubbelsäng). Att Erika och T hade skrattat så mycket var att de hade börjat gissa vem det var jag hade släpat med mig hem efter jobbet, och tydligen hade alla män kommit på tal - även den läskige managern Bogdan från Dubliners (som by the way är klockren!). För att korta ner historien, så insåg de efter en stund att det faktiskt Inte var jag som hade varit en wildcat. Det var en granne.

I natt klockan 04.00 när jag skulle gå på toa, uträtta ärenden och fylla på min vattenflaska (jag har blivit beroende), så märker jag snart att jag inte är den enda i huset som var nödig. Dock hade denna personen grova prutt- och diarréattacker. Jag vände på klacken och kände att kvällningarna skulle få ut sin rätt om jag hade stannat en sekund till. Fatta att den här personen säkert har smugit upp ur sin säng, redo att göra sitt i hemlighet, men att svenska Melanie 19år råkar gå in på sin toalett exakt samma tidpunkt och lyckas höra hela härligheten.
Kan ni förstå hur lyhört det är? Jag är ärrad för livet.

Fresh Meat

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det är svårt att formulera allt som har hänt de senaste två dagarna med ord.

Kort och gott, så har jag börjat arbeta som servitris och (!) bartender på O'Connells.
För ovanlighetens skull så är det jag som gör drinkarna, istället för att dricka dem. Hittills har jag bara lärt mig att göra Mojitos, Long Island och Strawberry Daiquiri, samt så har jag lärt mig en massa olika whiskey- och romsorter.
Det faktum att jag är den enda tjejen bland ett gäng unga killar, har sina fördelar och nackdelar. Halva tiden så behandar grabbarna mig som deras lillasyster som de inte låter bära tugnt och som de skyddar från sliskiga besökare, resterande av tiden är jag deras... jag citerar, "bitch".

Mina vilda partynätter har fått sig ett tvärt slut. Jag jobbar sex dagar i veckan, från klockan 19 - 04.30 (notera samma tid jag brukar stiga upp när jag jobbade på pb). Jag antar att man vänjer sig, men än så länge går jag direkt hem och sover. Ikväll ska jag dock försöka möta upp tjejerna efter och parta lite granna. Det är ju trots allt helg, natten är ung och jag får gratis sprit på jobbet.

O freaking Connells

Jag har nog aldrig varit med om något så stört. Jag tyckte gårdagen var sjuk, men idag var nog snäppet värre. Okej.. Jag går till Dubliners på bestämd tid för att ta ett snack med Bogdan (managern). När jag kommer in på själva puben så ser jag att det är samma kille som igår som stod i baren, och eftersom att we hit it off så gick jag direkt till honom och snackade lite. Blev lite varm i kläderna. När han går för att hämta managern, kommer min crush gående emot mig med en vän. Jag känner att färgen i ansiktet får en tomatliknande nyans och klistrar på ett leende. Mötet gick över förväntan och jag rodnar fortfarande.

Iallafall, upp för trapporna kommer managern och ser väldigt allvarlig ut. "Helvete" tänke jag, "fortsätt le". Som igår så hann jag inte säga något, förrän han började rabbla alla arbetstimmar och lön. Sen går han mot dörren och säger bestämt "follow me!". Ner från barstolen hoppar jag och tar det på löpet efter.

Vi går runt hörnet och in på en restaurang, där han då säger "Wait here" och försvinner. Måttligt förvirrad sätter jag mig på en stol och lyder. Efter ett antal panikSMS till Therese och 25 minuter senare, kommer det fram en spansk äldre man. Han presenterar sig med ett namn jag inte kommer ihåg (befann mig i någon sorts dvala), men jag förstår att han är en viktig person för puben. Han började fråga mig några frågor på spanska, och jag svarade artigt så gott jag kunde och skrattade bort de fel jag gjorde. Sen började han helt plötsligt prata på engelska och då insåg jag att jag nyss hade blivit utsatt för ett test, om jag kunde klara mig på min spanska.
I guess I passed för från och med imorgon så är jag den nya servitrisen på O'Connells - baren som ligger vägg i vägg med Dubliners (de samarbetar)! WOHOO

Och nu när jag tänker efter så är det nog bättre att jag jobbar på O'Connells och inte på Dubliners, eftersom att Han jobbar där.

Therese är överlycklig att jag börjar arbeta på hennes gamla ställe. Jag gör exakt det hon gjorde i min ålder. Vilket får henne att låta som en gammal kärring, men mycket händer på två år. I'm walking in her shoes.

Många frågor, lite svar

Vi har fått en stor vattenläcka i väggen. Det kommer antagligen från grannen. Idag har våran landladys föräldrar och rörmokaren varit här och kollat läget. De har seriöst gjort ett stort hål i väggen In till grannen och tagit bort en del av parketten. Det stinker som fan.
Hur mycket otur ska vi drabbas av? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Som tur är behöver inte vi stå för några kostnader och vi behöver inte flytta härifrån. Vilket var något vi fasade. Jag menar vart ska tre förvirrade svenskor ta vägen i Madrid? Aja.

Annars så sökte jag jobb på Dubliners idag. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Intervjun varade inte längre än 30 sekunder, varav jag under dessa inte fick en syl i vädret. Managern är sjukt arrogant, vilket T varnade mig för.. men hallå?
När Tess sökte jobb där så fick hon jobbet direkt på plats. Matilda fick ett "kom tillbaka nästa vecka" (hon fick det inte) och Erika fick "jag ringer" (hon fick det inte). JAG FICK "kom tillbaka imorgon klockan 19". WHAAAT?! Vad betyder det liksom?
Bra eller dåligt? Ja eller Nej? Näe, nu är jag bara mer nervös. Hoppas att bartendern jag snackade med i 40 minuter innan managern kom, pratar gott om mig.

Förövrigt så har jag en liten crush.

La fiesta española es mejor!

Det sköna här i Spanien är att man aldrig stannar på ett ställe för länge. Man är i ständig rörelse och hinner aldrig bli uttråkad - tillskillnad från Svedala.

Igår vankades det utgång, som alltid på fre - och lördagar. Jag och Therese drack rosévin och lyssnade på musik hemma i pison, innan det var dags att ta taxin in till city.
Vi började med att gå till en mysig sangriabar där vi skulle dricka ett glas eller två (trodde jag). Therese hade dock andra planer. När servitören kom hör jag orden "una jarra de Sangria, por favor" komma ur T's mun. Hon beställde alltså en hel jävla kanna. Notera då att vi redan var runda om fötterna efter vinet. Vi klarade av 2/3, sen var vi riktigt on fire och redo att fortsätta vår barrunda.

Nästa stopp blev den irländska puben Dubliners, där T en gång i tiden har jobbat (2 veckor för 2år sedan). Tack vare hennes kontakter där fick vi speciellt utvalda drinkar av managern, den (om T fick välja) "heta" Bogdan. Jag har nog aldrig smakat något så gott. Sötsliskigt och färglatt. Det är min melodi.
Vi fick även in en till fot där efter en "With or without you" incident med den söte bartendern.

När puben stängde gick vi vidare till la Fontana, där vi senare skulle möta upp Dubliners-gänget. Där skakade vi våra lurviga till bl.a Five - Everybody get up och skapade nya bekantskaper.

När solen började gå upp och fåglarna började kvittra var det dags att återvända hem. Vi släpade våra steg mot plaza de cibeles, för att ta nattbussen (taxi har blivit en för dyr vana). Efter att ha väntat i över 30 minuter och en polisbuss fylld med poliser hade tagit sig friheten att flörta, orkade vi inte längre. Det var så värt en taxiresa.

Ännu en galen kväll, värd att läggas in i M och T's hall of fame.

Arvikafestivalen?

Jag har alltid sagt att om jag ser Death Cab For Cutie live, så kan jag dö lyckligt. Dom har varit klara för Arvikafestivalen länge. Bara det borde räcka för mig att ta nästa flyg hem. Dock har jag varit tveksam. Men nu är även The Kooks, Hot Chip, Kate Nash, Håkan, Kent och fler roliga artister är bokade. MUSIKÖVERDOS!

För de som inte inser hur stort mitt musikintresse är, kanske det är väldigt svårt att förstå hur jag ens kan överväga hemfärd. Men ett tillfälle som detta växer inte på träd!

Som det ser ut nu åker jag hem den 28 Juni. Då har har varit borta i 3 månader. Räcker pengarna kan jag ju alltid åka tillbaka och leva la vida loca med mina flatmates, annars... Ja.

Åker jag måste jag ändå betala två månadshyror till (6000 kr i sjön). Vore det så att jag badade i pengar, så hade jag redan bokat min biljett. Faaaan! Ett svårt val.

En liten fråga...

Jag behöver inte säga så mycket mer än att jag och Therese beställde hem de dyraste pizzorna i världshistorien idag, från ett ställe som ligger 50 meter bort från vår port. The delivery boy i sin tur tar moppen hit. Vem var mest lat?

In i den spanska dimman