Enchanted

Jag kom nyss hem från en mysig biovistelse med Cathy. Eftersom att vi båda är svaga för töntiga, gärna förutsägbara komedier, så tyckte vi att Förtrollad var det enda rätta valet. Liksom när vi såg Hairspray satt vi där än en gång fnittrandes med handen på hjärtat. Skillnaden nu var att vi även dreglade. Patrick Dempsey är verkligen en dröm. Bangar inte någonstans.

Eftersom att gatuvägen tyvärr inte var ett alternativ denna afton när jag skulle hem, bestämde jag mig efter ett noga övervägande att ta grindsvägen in till gården, för att därifrån sedan använda nyckeln in till porten. Detta beslut innefattar dock avancerad klättring; över den höga grinden, in på gården. Nej, jag har ingen nyckel. Kjolen slets- och armarna kavlades upp och sen var jag redo. Jag tog sats och började klättra, likt spindelmannen. Cathy stod nedanför och skrattade nervöst. Precis när jag har slängt över benet och har den lätta biten kvar, hör jag någon komma ut ur en port. Jag kastade mig snabbt ner, tillbaka till den sidan jag började ifrån, för att sedan rodna och titta ner i marken. Typiskt. Man brukar aldrig skåda en själ på gården, men just ikväll skulle två langa sig ut. Dom hade säkert inte märkt något om inte Cathys skratt hade eskalerat. Pinsamt.
Nästa gång ringer jag nog syrran så att hon får komma ner och öppna...