She moves in her own way

I lördags återvände jag från en helt underbar resa till London. Fyra dagar fyllda med shopping, Starbucks, festande och framförallt fyra dagar fyllda med Em.

Dag 1
Vi anländer till Stansted på morgonkvisten och kastar oss på expressen direkt. Emma mötte upp oss vid Bayswater och eskorterade oss till vårt Hostel. När vi hade langat våra saker i 20bäddsrummet (notera antalet främlingar som bodde med oss!), begav vi oss iväg för att käka och bekanta oss med området. Vi såg bl.a "den blå dörren" från Notting Hill (som egentligen är svart) och så tog vi en solig promenad i Hyde Park. På kvällen gick vi och satte oss på en av de lokala pubarna, sedan gick vi hem till Em och tittade på tv. Mys.
Allt var perfekt, tills vi återvände till hostlet. Drama på hög nivå! En översocial engelsman (med svarta sopsäckar som bagage) säger till två tjejer att en säng är ledig, men på natten kommer ägaren tillbaka. Han blir jätteupprörd och engelsmannen försöker förklara läget och ber om ursäkt. En ursäkt som inte ville godtas. Engelsmannen lackar och skriker "Come on! You're crying like a baby all the time!" Tystnad. Det slutar med att tjejen som hade haffat den upptagna sängen får byta till engelsmannens säng (eftersom att det visar sig att han inte ens betalar för en säng, utan faktiskt crashar), medan han tar sina sopsäckar och byter till ett annat rum. Ägaren till första sängen är fortfarande upprörd och vill ha nya sängkläder - vilket han får - men dom duger inte. Oj, jag glömde nästan att nämna att engelsmannen förvarade sina sopsäckar under min säng, varav jag känner en arm på min säng (som stöd när han gröpte under sängen) som lite lätt touchade mitt ben. Antastning! Och folk undrar varför I don't do hostel och flerbäddsrum. Kanske för att sådana saker händer, för att alla olika sorters snarkningar bildar ett oljud värre än en munkkör och för att man måste sova med alla värdesaker i sängen. Naiv som man är. Och juste, för att det första man ser när man vaknar kan liknas en strandad val. Skrämmande.



Dag 2
Dagen började med en tripp till Big Ben, eftersom att det var det enda jag och Nate inte hann spana in när vi var där. Em kastade sig ner i grodperspektiv för att skapa den perfekta turistbilden - hon lyckades. Allt som saknades var två uppslitna fingrar formade som ett V. Efter det drog vi in till stan och sprang runt i affärer på Oxford Street. På kvällen lagade vi mat på hostlet. Em's nyfunna vän - Hedda - gjorde oss sällskap. Jättetrevlig tjej, med grym musiksmak! Sedan drog vi till Notting Hill Arts Club. Vi missade typ hela spelningen, men stället i sig var på topp! Jag kan tänka mig att om det är ännu mer folk, så är det riktigt hett där. Vi langade oss upp på dansgolvet och shakade loss, till bl.a "don't look back into the sun" och "someday".



Dag 3
För tidigt på morgonen piskas lampan på i rummet och yrvaket förstår jag vad de nyanländna säger, utan att behöva anstränga mig. Ett gäng svenska översociala kids invarderar, varav det första man hör är "eeuuw va nasty!".
När vi gjort oss iordning och mött upp Emma, begav vi oss till Piccadilly Circus, för att springa runt i alla affärer där. På kvällen gick vi på bio och såg "Across The Universe". Den var sjukt bra! Det är en musikal, som utspelas på hippietiden och all musik som spelas är Beatles låtar. Det blir en investering så fort den kommer ut i affären.



Dag 4
Sista dagen. Under dagen sprang vi runt i affärer och investerade det sista. Vi tog även vår sista dagliga fika på Starbucks. Det är en skam att inte Starbucks finns i Sverige! Jag skulle bli en trogen stammis. På kvällen begav vi oss in till Camden för att möta upp Hedda. En helgalen utekväll var planerad. Vi drog först till en lokal pub och drack lite "flörtiga" drinkar, sedan gick vi till Koko Club. Sjukt hett! Det är en renoverad teater, coola människor och det som kastas ut ur högtalarna är indie indie indie! Vi dansade loss och skrek med i texterna. På tolvslaget sjöng alla med till "She Moves In Her Own Way" - jag är nu ett år äldre. Låtarna langades fram, bl.a "Torn On The Platform" och "Foundations".
Sen var det dags för kvällens spelning av Winterkids. Synd att det blev slagsmål av testostreonfyllda män och att öl kastades, annars var det en galet bra spelning!
Eftersom att vi skulle checka ut från Hostlet kl5 på morgonen, så åkte vi hem efter - men hade gärna stannat längre!
Det var tråkigt att säga adjö till Emma än en gång, men vi ses snart igen! Inte många veckor kvar nu!
När jag och Erik kommer in till rummet, för att hinna sova en timme innan vi skulle iväg, noterar vi att allt inte riktigt var som det skulle. Min säng är som jag lämnade den, men i eriks säng ligger en halvnaken man. Jag kunde inget annat än att gapskratta! Erik vänder på klacken och springer ner till receptionen, "I have payed for four nights! I'm checking out in one hour and I need some sleep! Someone has taken my bed!" Ungen fick en ny säng.
Efter en timme var det dags att bege oss till flygplatsen. Jag tar en sista tripp in till badrummet... väl inne noterar jag något litet som springer över golvet. En freacking kackerlacka! Sedan noterar jag även en till. Jag tror inte ni förstår paniken. Hade jag sett det där den första kvällen, så hade jag vänt på klacken direkt. Så, det var iofs positivt att det hände minuten innan vi - med glädjetårar - checkade ut. Allt klaffade perfekt till och på flygplatsen, och snart var vi hemma i svealand.



Resans investeringar: en svart lång väst!, en klänning, en mini- skirt, ett par svarta shorts med hängslen, en t-shirt, ett ur, The Kooks skiva, Radio 1's skiva och lite presenter till familjen.
Jag hade även med mig Scary Movie - boxen (!) som jag fick av Emma i födelsedagspresent (förlåt men jag blir rörd) och "Last Of The Rock Romantics" (Pete Doherty's självbiografi) som jag fick av Erik. Tack så hjärtligt!

Jag älskar London! Skulle inte banga på att bo där, men för tillfället har jag andra planer. Ska försöka åka tillbaka till den 14 Januari, för en kort visit och firande.
Darling, vi ses snart igen! Tack för en underbar resa.