Just nu känns det som att mitt liv står still. Jag spenderar dagarna med att titta på kopiösa mängder Grey's avsnitt. Vilket jag inte har något emot, förutom det faktum att jag inte har ett val. Först trodde jag att jag hade fått en fjuttig liten förkylning, men nu har hostningarna eskalerat och det känns som att bröstkorgen kommer spricka närsomhelst. Nu får det vara nog. Det finns så mycket jag vill göra. Jag vill gå ut på onsdag, jag vill gå på bio med Mellie, jag vill dega med Juthan (även springa på stan med flickan), jag vill kolla hårfärger med Edwin och gå på arbetsintervjuer utan att ha svulna ögon och rökröst.
Jag vaknar gärna imorgon och upptäcker att jag på något mirakulöst sätt har blivit helt frisk. En stilla bön.
Förövrigt så har jag börjat acceptera läget igen och än en gång insett vad som är bäst. Jag antar att jag behövde bli kallad retard (lite väl hårt ordval va?!) och snacka ut med Juthan, för att inse fakta. Man ska leva i nuet och inte plåga sig själv genom att titta tillbaka.
I don't do sloppy seconds!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
krya pa dig skrutt!
jag sager bara bilden. du vet mkt val vad jag pratar om.
hahahah! det tog ett tag innan jag fattade vilken bild du menade!. ja bilden, ja.. herre min je.
Post a Comment